Soulance

De senaste dagarna har inneburit skolstart för min del och därmed också den omtalade insparken. Jag har sett de här insparkerna äga rum år efter år och alltid önskat att en dag få ta del av dem. De där stundenterna ser ju ut att ha så himla kul. Utklädda, skrikandes, skrattandes, sjungandes... Det kan ju inte vara annat än kul. Men när jag nu själv stod inför detta, indelad i mitt lag tillsammans med en massa andra förväntansfulla lärarstudenter kände jag mig inget annat än malplacerad. Ingen samhörighet med de andra utan bara som ett svart får som står vid sidan och iakttar det som händer, lite sorgset funderande "Vad gör jag här?". 

För mig har det varit väldigt lätt att avstå från alkohol. Det är inte så att jag haft ett sug eller känt att jag behöver dricka för att ha roligt, men just i det här sammanhanget blev det så tydligt att det roliga helt grundades på att vara onykter. Nu säger jag inte att det är så för alla, men för mig, som fått en del självinsikt på senaste tiden, är det så. För jag är ingen skrikande människa som sjunger ramsor och gör en massa "galna" saker när jag är nykter. Det är inte sådan jag är. Allra minst i sällskap där jag inte känner någon. Jag är heller inte den som startar samtal, men för den sakens skull absolut inte blyg. Om någon börjar pratat med mig så har jag inga problem med att prata vidare, men för att jag ska ta första steget krävs det att jag själv ser något i personen. Det är en känsla som bara måste finnas där, och det är sällan folk ger mig den känslan. Tyvärr. Det låter säkert väldigt hårt, men det är så det är. Jag kan inte låtsas vara intresserad av en person eller bygga vidare på något som jag känner inte kommer ge mig något mer än en ytlig bekantskap. Och i stora sällskap blir det näst intill omöjligt att kunna urskilja andra än de som skriker högst och synst mest. Det skapar ett ganska jobbigt läge vilket är den största anledningen till att jag inte gillar stora sällskap. Jag tycker verkligen inte om att inte kunna känna in alla olika människor jag har omkring mig.

Det enda som någonsin hjälpt mig att bli av med min eftertänksamhet och något reserverade framtoning är alkohol. Då har jag inga som helst problem med att vara en av de som skriker högst och pratar mest. Så jag tänkte att jag kanske måste tumma lite på mitt beslut om att inte dricka. För att bryta isen. Typ.
En flaska vin senare står jag på ett svettigt dansgolv och föraktar mig själv så otroligt mycket. Jag föll för alkoholhetsen än en gång och jag hatar det. Hatar mig själv. Det här är ju inte jag.

För det är just det som fått mig att sluta; alltså att alkoholen gör mig till någon jag egentligen inte är. Ingenting som sker när man är full är på riktigt. Det är en låtsasvärld där man tar på sig sin superhjältedräkt och intar sin karaktär för några timmar. Allt är kul, man är på topp, livet känns helt fantastiskt. Dagen efter ger dock inte samma känsla. Men ändå så fortsätter man och för mig är det destruktivt att hålla på så. Jag mår bara dåligt av att se mig själv i den där superhjältedräkten eftersom jag känner att det inte är den personen jag vill vara. 

Man ska absolut få dricka alkohol om man tycker att det är kul. Ser man inget problem i sitt drickande så skulle jag aldrig någonsin komma och lägga mig i. Om man däremot känner i hela kroppen hur otroligt fel det är bör man verkligen inte fortsätta, för det är då man hamnar i det där destruktiva. Googlar man "destruktiv" får man följande synonymer: förstörande, nedbrytande, nedrivande, omstörtande, upplösande, negativ.
Det är precis så jag känner inför alkohol. Det är vad alkohol är för mig. Vad du tycker får stå helt för dig och det är ingenting jag tänker lägga mig i.

Vad jag däremot känner ett starkt hat emot är vår fixering vid att allt ska inkludera alkohol. Vi höjer alkohol till skyarna och låtsas som att det inte är ett problem, Vi kollar snett på parkbänksalkoholisten men blundar för den vardagsalkoholism som finns i stor utsträckning. Vi vill ha ett glas vin när det varit en stressig dag eller en öl för att det var hårt på jobbet. Att bjuda på middag utan alkohol är konstigt och att ställa fram ett alkoholfritt vin istället skulle vara näst intill provocerande. Jag ser ingenting sunt i det, men det är vad jag tycker. Och ja, visst är det begränsande. Att välja bort alkohol har för mig inneburit att skära bort en stor del av det sociala eftersom de allra flesta spenderar sina helger med att dricka, men jag var ganska beredd på att det var så det skulle bli.

Att jag drack i fredags är inte jordens undergång utan snarare något som gjorde att jag fick en bekräftelse på att mitt beslut att inte dricka är helt rätt. Det är inte det jag vill hålla på med längre. För mig kommer universitetstiden förmodligen inte handla om sena utekvällar på nationer utan snarare helt andra saker. Men det är ju förändring jag vill ha, så det gör mig ingenting.