Vi går på motdemonstrationer och skriker oss hesa, skapar ljudblockader och förlöjligar dem. Vi ger dem stor plats i media, skriver hatiska inlägg på Facebook och debatterar hejvilt kring deras åsikter. Jag talar givetvis om Sverigedemokraterna, men kanske i synnerhet om att stå på olika sidor i en angelägen fråga.
Vi har två tydliga trender i det här landet just nu varav den ena är jämställdhets- och jämlikhetsvågen. Allas lika värde är viktigt för många och det är givetvis jättebra. Jag anser personligen att segregation och diskriminering inte har något att göra i ett modernt samhälle. Vi borde veta bättre än att göra skillnad på män och kvinnor i lönekuvertet, basera vår uppfattning om personer på utseende, härkomst etc. Vi borde verkligen det. Hur vi ska nå ett jämlikt samhälle finns det givetvis olika åsikter om och jag vet inte om det är någon som sitter inne på ett egentligt svar. I mina ögon går det inte att vara så fyrkantig som dagens politik kräver i den här frågan, men mer om det någon annan gång.
Istället tänkte jag gå vidare till den andra vågen i vårt samhälle; Ja, just det - Den invandringskritiska vågen. Det är ett medveten val från min sida att inte kalla det här en rasistisk våg eftersom jag är helt övertygad om att man inte behöver vara rasist för att vara kritisk. Det finns många rasister bland dem, men de utgör knappast hela skaran. Jag väljer heller inte att kalla det en Sverigedemokratisk våg eftersom det sitter invandringskritiska människor i varje parti.
Många skulle säga att de här vågorna är varandras motpoler. Det känns lite konstigt att säga "Vi är ett mycket jämställt men invandringskritiskt land.", men i praktiken är det ju helt möjligt att vara både jämlikskämpe och invandringskritisk. Förmodligen inte så vanligt, ändock inte omöjligt. Så när SD pratar om "ansvarsfull och human flyktingpolitik" skulle det alltså kunna betyda att det är just det de anser deras politik vara. Bara lek med tanken att Jimmie Åkesson står där i sina partidebatter och genuint känner att det enda han vill är att fler ska få hjälp, att han bara vill väl, att han verkligen vill vara den där snälla superhjälten som räddar hela världen; att han är övertygad om att detta är den rätta vägen att gå, likväl som alla andra partier har sin bild av rätt väg. Men att tänka på Jimmie Åkesson som en snäll superhjälte är väldigt svårt. Vi har gjort ett bra jobb för att skita ner deras parti och gjort det väldigt tydligt att de där sverigedemokraterna är änna inhumana jävlar som inte förtjänar annat än skit. Samtidigt har vi gett dem vatten på sin kvarn.
Inför SVT:s utfrågning fick Åkesson frågan hur det kommer sig att deras parti tycks vinna fler väljare i samband med partirelaterade skandaler. Han svarar:
- Jag tror inte att det är skandalen i sig som gör att vi växer utan det faktum att vi syns och fler får höra talas om oss och att vi får möjligheten att också prata om vad vi tycker i samband med den här uppmärksamheten.
Frågan jag ställde mig då var vad vi egentligen vunnit på att hänga ut och mobba dem så totalt i olika former av media. Visst, en motståndsrörelse har ju växt sig stark i samband med detta, men vad hade egentligen hänt om man bara låtit dem syssla med sin "idotiska" politik i ett eget litet hörn och ignorerat dem? Hade partiet inte fått samma genomslagskraft då?
Det enda jag ser idag är hur Sverigedemokraterna glider omkring på en räkmacka och får exakt det de vill ha. De behöver inte kämpa för att få uppmärksamhet utan har fått den alldeles gratis, tack vare de som egentligen bara velat det motsatta. De har fått otroligt mycket plats för att sprida sin politik och propaganda både i media och på andra ställen. Tryggt har de stått bakom kravallstaket medan motståndarna stått och skrikit sig hesa med full polisstyrka omkring sig. Den bilden är egentligen rätt skev i mina ögon, dels för att jag egentligen tycker att de borde få ha sina torgmöten, precis som alla andra partier, utan att bli störda. Samtidigt känner jag ju den där frustration precis som alla andra anti-rasister. Det är som att vi alla famlar i mörker och letar efter den där förbannade lysknappen men inte gör annat än fäller krokben och krockar med varandra.
Tänk tillbaka på hur det var för några år sedan, innan Sverigedemokraterna var snackisen. Vilket parti var på tapeten då? Personligen satt jag nästan funderade över vem den där gubben i glasögon från "något alliansparti" var innan jag kom på att det ju var den där Göran Hägglund från de där... Öh... Vad hette de nu igen... Gudapartiet? Kristuspartiet? Krist...demokraterna! Ja, just det! De där förbannat konservativa, kristna jäklarna som bara satte käppar i hjulet hela tiden. Var är de idag? Finns de ens fortfarande?
Jag minns under förra valet när tvångssterilisering vid byte av juridiskt kön var en het fråga i, framför allt, HBTQ-kretsar. Kristdemokraterna ställde sig som ensamt alliansparti emot att avskaffa den lagen. Om de fick mycket uppmärksamhet av allt rabalder kring det där? Ja, självklart. De fick spelrum i media och tjänade säkerligen några röster på det. Det är enkelt att räkna ut att uppmärksamhet ger större genomslag, men det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till det när man står på motståndarsidan.
Enligt de senaste opinionsmätningarna (22 augusti-1 september) riskerar Kristdemokraterna att åka ut med sina 4,5% (5,6% 2010) medan Sverigedemokraterna snart ökat med 100% (5,7% 2010, 9,7 2014). Givetvis finns det många faktorer som spelar in, men jag kan inte låta bli att se vissa mönster.
Vi har två tydliga trender i det här landet just nu varav den ena är jämställdhets- och jämlikhetsvågen. Allas lika värde är viktigt för många och det är givetvis jättebra. Jag anser personligen att segregation och diskriminering inte har något att göra i ett modernt samhälle. Vi borde veta bättre än att göra skillnad på män och kvinnor i lönekuvertet, basera vår uppfattning om personer på utseende, härkomst etc. Vi borde verkligen det. Hur vi ska nå ett jämlikt samhälle finns det givetvis olika åsikter om och jag vet inte om det är någon som sitter inne på ett egentligt svar. I mina ögon går det inte att vara så fyrkantig som dagens politik kräver i den här frågan, men mer om det någon annan gång.
Istället tänkte jag gå vidare till den andra vågen i vårt samhälle; Ja, just det - Den invandringskritiska vågen. Det är ett medveten val från min sida att inte kalla det här en rasistisk våg eftersom jag är helt övertygad om att man inte behöver vara rasist för att vara kritisk. Det finns många rasister bland dem, men de utgör knappast hela skaran. Jag väljer heller inte att kalla det en Sverigedemokratisk våg eftersom det sitter invandringskritiska människor i varje parti.
Många skulle säga att de här vågorna är varandras motpoler. Det känns lite konstigt att säga "Vi är ett mycket jämställt men invandringskritiskt land.", men i praktiken är det ju helt möjligt att vara både jämlikskämpe och invandringskritisk. Förmodligen inte så vanligt, ändock inte omöjligt. Så när SD pratar om "ansvarsfull och human flyktingpolitik" skulle det alltså kunna betyda att det är just det de anser deras politik vara. Bara lek med tanken att Jimmie Åkesson står där i sina partidebatter och genuint känner att det enda han vill är att fler ska få hjälp, att han bara vill väl, att han verkligen vill vara den där snälla superhjälten som räddar hela världen; att han är övertygad om att detta är den rätta vägen att gå, likväl som alla andra partier har sin bild av rätt väg. Men att tänka på Jimmie Åkesson som en snäll superhjälte är väldigt svårt. Vi har gjort ett bra jobb för att skita ner deras parti och gjort det väldigt tydligt att de där sverigedemokraterna är änna inhumana jävlar som inte förtjänar annat än skit. Samtidigt har vi gett dem vatten på sin kvarn.
Inför SVT:s utfrågning fick Åkesson frågan hur det kommer sig att deras parti tycks vinna fler väljare i samband med partirelaterade skandaler. Han svarar:
- Jag tror inte att det är skandalen i sig som gör att vi växer utan det faktum att vi syns och fler får höra talas om oss och att vi får möjligheten att också prata om vad vi tycker i samband med den här uppmärksamheten.
Frågan jag ställde mig då var vad vi egentligen vunnit på att hänga ut och mobba dem så totalt i olika former av media. Visst, en motståndsrörelse har ju växt sig stark i samband med detta, men vad hade egentligen hänt om man bara låtit dem syssla med sin "idotiska" politik i ett eget litet hörn och ignorerat dem? Hade partiet inte fått samma genomslagskraft då?
Det enda jag ser idag är hur Sverigedemokraterna glider omkring på en räkmacka och får exakt det de vill ha. De behöver inte kämpa för att få uppmärksamhet utan har fått den alldeles gratis, tack vare de som egentligen bara velat det motsatta. De har fått otroligt mycket plats för att sprida sin politik och propaganda både i media och på andra ställen. Tryggt har de stått bakom kravallstaket medan motståndarna stått och skrikit sig hesa med full polisstyrka omkring sig. Den bilden är egentligen rätt skev i mina ögon, dels för att jag egentligen tycker att de borde få ha sina torgmöten, precis som alla andra partier, utan att bli störda. Samtidigt känner jag ju den där frustration precis som alla andra anti-rasister. Det är som att vi alla famlar i mörker och letar efter den där förbannade lysknappen men inte gör annat än fäller krokben och krockar med varandra.
Tänk tillbaka på hur det var för några år sedan, innan Sverigedemokraterna var snackisen. Vilket parti var på tapeten då? Personligen satt jag nästan funderade över vem den där gubben i glasögon från "något alliansparti" var innan jag kom på att det ju var den där Göran Hägglund från de där... Öh... Vad hette de nu igen... Gudapartiet? Kristuspartiet? Krist...demokraterna! Ja, just det! De där förbannat konservativa, kristna jäklarna som bara satte käppar i hjulet hela tiden. Var är de idag? Finns de ens fortfarande?
Jag minns under förra valet när tvångssterilisering vid byte av juridiskt kön var en het fråga i, framför allt, HBTQ-kretsar. Kristdemokraterna ställde sig som ensamt alliansparti emot att avskaffa den lagen. Om de fick mycket uppmärksamhet av allt rabalder kring det där? Ja, självklart. De fick spelrum i media och tjänade säkerligen några röster på det. Det är enkelt att räkna ut att uppmärksamhet ger större genomslag, men det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till det när man står på motståndarsidan.
Enligt de senaste opinionsmätningarna (22 augusti-1 september) riskerar Kristdemokraterna att åka ut med sina 4,5% (5,6% 2010) medan Sverigedemokraterna snart ökat med 100% (5,7% 2010, 9,7 2014). Givetvis finns det många faktorer som spelar in, men jag kan inte låta bli att se vissa mönster.
politik,
